ensam.
Känslan av ensamhet är så fruktansvärt jobbig just nu. Jag har aldrig varit någon ensamvarg, har alltid tyckt om att ha människor, liv och rörelse runt omkring mig. Givetvis har det varit skönt att dra sig undan och få ha lite egen tid ibland. Att sova ensam har inte varit några problem (förutom saknad av en varm famn..) och att sitta i lugn och ro och tänka har inte varit någon big deal.
Men det var då. I dagsläget klarar jag inte av det för fem öre. Jag skulle egentligen behöva tvätta håret nu, men eftersom jag är ensam hemma så känns det helt omöjligt. Jag kan knappt gå på toaletten och än mindre ligga i sängen i mitt rum.
Det är något med tystnaden och ensamheten som skrämmer mig. Jag känner mig som en 10-åring som är ensam hemma för första gången.
När ska allt bli som vanligt?
ps. förlåt för att jag terrar er med sms/samtal, men jag hoppas att ni förstår varför...
Men det var då. I dagsläget klarar jag inte av det för fem öre. Jag skulle egentligen behöva tvätta håret nu, men eftersom jag är ensam hemma så känns det helt omöjligt. Jag kan knappt gå på toaletten och än mindre ligga i sängen i mitt rum.
Det är något med tystnaden och ensamheten som skrämmer mig. Jag känner mig som en 10-åring som är ensam hemma för första gången.
När ska allt bli som vanligt?
ps. förlåt för att jag terrar er med sms/samtal, men jag hoppas att ni förstår varför...
Kommentarer
Trackback
