time after time.

Det finns dagar då jag längtar tillbaka till tiden som var. När jag var ung och dum. Blåögd och naiv. Jag lektemed kärleken som att det vore den simplaste saken i världen. Blev förälskad, förtvivlad, hysterisk, förlorad tills jag fick upp ögonen, kände något fladdra i magen och flög sedan återigen på fjäderlätta fötter. Saknar tiden då inget var ett måste. När man kunde ta dagen som den kom, springa på en gammal vän och känna glädjen över det, lyckan över sena nätter och nya möten. Om tio år kommer jag tänka tillbaka till exakt den här tiden. Här och då. Och tänka, vart tog tiden vägen?


jag behöver dig än. jag är inte vuxen nog.

jag saknar dig så jävla mycket. jag saknar att kunna prata med dig. jag saknar att kunna skratta med dig. jag saknar att ha dig i min närhet. jag saknar din röst. jag saknar din doft. jag saknar tiderna då det var du & jag. jag saknar att berätta saker för dig. jag saknar ditt stöd. jag saknar din musik. jag saknar din mat. jag saknar dig så det gör ont. jag saknar dig så mycket att jag förtränger dig.

jag behöver dig, varför kan du inte se det?

<3

Min fina andra halva. Du äger mitt hjärta och mer därtill. Du ger mig inte bara mat för dagen (;) utan även värme och trygghet när jag behöver det som mest. Du håller om mig när panikångesten bryter ut, och du skrattar med mig när jag är lycklig. Du ger mig stöd och kraft att stå när benen viker sig. Du är min energikälla när allt går i motvind.

Jag älskar dig för det. Jag älskar dig för allt du gör. Och jag älskar dig för att du är du.



Skriven för zitiz.se 30/1-2009

Det pratas dagligen om trender och det senaste modet, att vara trendig innebär att man har koll och hänger med - man vet vad som gäller helt enkelt. Nu har dock det eviga tjatet om trender fått mig att se rött. Jag menar, var är egentligen alla moderiktiga kläder för kortväxta barn/ungdomar? En viktig del av tonåren är att få experimentera med olika stilar för att sedan komma underfund med vilken stil som är ens egen. Det var hursomhelst det jag trodde, men uppenbarligen är ”min” stil en Bamse t-shirt och ett par jeans med glitter på bakfickorna.

 

Att vara en över- eller underviktig tonåring i dagens samhälle är ingen dans på rosor. Det strikta idealet gör att självförtroendet får ta mycket stryk samtidigt som det tisslas och tasslas både på bussar och fik. Den otäcka känslan av att ”inte passa in” är en del av vardagen samtidigt som en salig blandning av tankar kring träning, kost och hälsa cirkulerar i hjärnan. Personligen så är jag varken under eller överviktig, men däremot har jag ett annat problem. Som en 148 centimeter lång 18-åring är livet nämligen inte heller så enkelt alla gånger.


 

  • Ursäkta, kan jag få komma förbi? Finns byxorna i den här färgen i någon mindre storlek? Vart ligger barnavdelningen?


 

Det är bara ett urval av de frågor som kommer upp gång på gång under mina shoppingturer. När jag ska handla nya jeans är kampen om den rätta storleken oändlig. Om byxorna passar bra i midjan så snubblar jag på de alldeles för långa byxbenen och om jag istället går till barnavdelningen är byxorna perfekta på längden men omöjliga att knäppa igen.


 

Min jeanssamling består av drygt 15 par jeans varav två av dem inte är antingen uppsydda eller insydda, dom har jag istället klippt hål i och gjort egna slitningar på. Förutom kampen med jeansen så råder samma sak med klänningar, kjolar, längre koftor och skor.


 

För javisst, jag har inte bara blivit tillägnad ett par ben som skulle kunna sitta på en åttaåring, jag har dessutom fått ett par pysslingfötter i storlek 35. Hur många affärer säljer snygga skor i en  rimlig prisklass förutom ”Din Sko”? Inte många, men det finns tyvärr även ett krux med ”Din Sko”; det kan nämligen helt omöjligt vara ”min” sko de pratar om, för jag skulle då aldrig kunna tänka mig att köpa ett par neonrosa skor med ponnyhästar på, och ja vi är inne på barnavdelningen igen.


 

Att kläder spelar en stor roll är ingen underdrift. Nya kläder som sitter perfekt får självkänslan att stiga och om någon skulle påstå annat så är det en ren och skär lögn. Givetvis kommer den ”riktiga” lyckan inifrån, det tvekar jag inte en sekund på, men den lyckan dör ut relativt snabbt när man står där i provrummet och ser ut som en påse nötter i en klänning som sträcker sig långt ner på vaderna istället för till mitten av låren.


 


Om någon skulle säga att alla en dag kommer att vara nöjda över hur de ser ut, så skulle jag skratta den personen rakt i ansiktet. För uppenbarligen skulle han/hon inte räknat med alla de invånare som inte når 170 centimeter ovanför markytan. En minoritet – javisst, men ska jag verkligen behöva ha på mig en vinterjacka med Barbie på istället för en stilren kappa när jag söker jobb om ett år?


RSS 2.0