living on the edge

Första gången man mister någon gör så jävla ont. Allt brister och omvärlden blir sakta men säkert en enda suddig massa. Den ena dagen beblandas med nästa och så fortsätter det. Efter ett tag börjar vardagen komma tillbaka sakta men säkert.

Andra gången, orkar man med allt en gång till? Det känns som ett knytnäveslag rakt över ansiktet, som en spark i magen. Man försöker andas, men någon stampar på en. Hoppet tänds, släcks och tänds någonstans. Kanske kan allt bli bra igen? Som det en gång var?

Tredje gången, då är det inte ens fråga om något hopp längre. Allt är bara ett jävla mörker. Tårarna har än så länge knappt infunnit sig. Kanske är det tack vare de tidigare gångerna? För vad har det hjälpt att gråta sig genom sömn, vaken tid och allt däremellan? Allt har gjort minst lika ont ändå. Till och med tårarna har sagt ifrån. Inte igen, inte nu.

Är det de här som menas med "tredje gången gillt"?

I så fall hade jag gärna fortsatt leva utan att veta vad det innebär.

Dags att försöka samla ihop sig, försöka lägga alla bitar på plats. Pusslet som i mitt fall kallas " jag & döden" faller ned på golvet om och om igen, när jag lyckats få hälften av bitarna på plats händer något. Time after time.

Jag har inte riktigt förstått allt än, precis som jag inte gjort innan heller de två gångerna de senaste 7 månaderna.
Det tar tid, precis som det tar tid att läka.


Men fan vad ont det gör.



Vem är du? Jag är döden.

Om jag inte tänker på er varje dag (vilket jag egentligen gör..) så kommer de dagar som jag tänker på er flera gånger, hela tiden. Det är sådana dagar som jag verkligen slås ned och får benen kapade. Jag faller i någon slags mörk avgrund där det bara finns hopplöshet, tomhet och så fruktansvärt mycket ilska. Ilska för att ni inte kommer komma tillbaka, ilska för att ni lämnat oss andra och ilska för att ni inte förtjänade detta. Orättvisa i allra högsta grad.

Jag vet väl inte egentligen vad jag vill säga, men att skriva är min terapi. Jag får utlopp för det jag känner, sedan kan jag smått börja tänka på annat igen. Jag får ur mig alla känslor som tränger sig på.

Vi hörs snart igen.

<3

Ni som funnits där för mig genom allt som hänt det senaste halvåret - ni är guldvärda och jag uppskattar er och allt ni gör så obeskrivligt mycket.

Ni som slutat höra av er för att jag inte hört av mig till er - dra något gammalt över er och tänk efter varför jag inte haft orken nog att ens orka lyfta telefonluren. Det som hänt har fått mig att verkligen tänka genom alltihopa.

Om det var ni som gick genom ett helvete hade jag knappast skitit i er för att ni inte hört av er på ett tag, då hade ni snarare för länge sedan varit nedringda och omhändertagna av mina små dvärgfasoner.


Men som sagt. Ni är så gott som utsuddade ur mitt liv och minne.

Peace.

Att vara en över- eller underviktig tonåring i dagens samhälle är ingen dans på rosor. Det strikta idealet gör att självförtroendet får ta mycket stryk samtidigt som det tisslas och tasslas både på bussar och fik. Den otäcka känslan av att ”inte passa in” är en del av vardagen samtidigt som en salig blandning av tankar kring träning, kost och hälsa cirkulerar i hjärnan. Personligen så är jag varken under eller överviktig, men däremot har jag ett annat problem. Som en 148 centimeter lång 18-åring är livet nämligen inte heller så enkelt alla gånger.

• Ursäkta, kan jag få komma förbi? Finns byxorna i den här färgen i någon mindre storlek? Vart ligger barnavdelningen?

Det är bara ett urval av de frågor som kommer upp gång på gång under mina shoppingturer. När jag ska handla nya jeans är kampen om den rätta storleken oändlig. Om byxorna passar bra i midjan så snubblar jag på de alldeles för långa byxbenen och om jag istället går till barnavdelningen är byxorna perfekta på längden men omöjliga att knäppa igen.

Min jeanssamling består av drygt 15 par jeans varav två av dem inte är antingen uppsydda eller insydda, dom har jag istället klippt hål i och gjort egna slitningar på. Förutom kampen med jeansen så råder samma sak med klänningar, kjolar, längre koftor och skor.

För javisst, jag har inte bara blivit tillägnad ett par ben som skulle kunna sitta på en åttaåring, jag har dessutom fått ett par pysslingfötter i storlek 35. Hur många affärer säljer snygga skor i en  rimlig prisklass förutom ”Din Sko”? Inte många, men det finns tyvärr även ett krux med ”Din Sko”; det kan nämligen helt omöjligt vara ”min” sko de pratar om, för jag skulle då aldrig kunna tänka mig att köpa ett par neonrosa skor med ponnyhästar på, och ja vi är inne på barnavdelningen igen.

Att kläder spelar en stor roll är ingen underdrift. Nya kläder som sitter perfekt får självkänslan att stiga och om någon skulle påstå annat så är det en ren och skär lögn. Givetvis kommer den ”riktiga” lyckan inifrån, det tvekar jag inte en sekund på, men den lyckan dör ut relativt snabbt när man står där i provrummet och ser ut som en påse nötter i en klänning som sträcker sig långt ner på vaderna istället för till mitten av låren.

Om någon skulle säga att alla en dag kommer att vara nöjda över hur de ser ut, så skulle jag skratta den personen rakt i ansiktet. För uppenbarligen skulle han/hon inte räknat med alla de invånare som inte når 170 centimeter ovanför markytan. En minoritet – javisst, men ska jag verkligen behöva ha på mig en vinterjacka med Barbie på istället för en stilren kappa när jag söker jobb om ett år?