living on the edge

Änglarna har nu tagit din hand,
o du har dem fått följa till frihetens land.
Med ditt mullrande skratt och ditt stora hjärta
Har du lämnat oss för en plats utan sorg och utan smärta.
Saknaden här lämnar du kvar, med många frågor utan svar.

Med mängder av sorg måste vi nu ta farväl vår älskade vän
vi kommer sakna dig tills vi en dag möts igen.

Vila i frid.

Jag levde i förnekelse hela första tiden. Kanske gör jag det nu med då och då. Men igår kändes allt precis som för ett år sedan.  Alla var samlade hos din närmsta familj - precis som då. Alla var där men det var dig vi väntade på, som att vi alla någonstans trodde att du skulle komma in genom dörren. precis som du gjorde i min dröm för flera månader sedan.

För exakt ett år sedan satt vi alla i chock, vi visste varken ut eller in. Och än idag - ett år senare har ingenting blivit bättre. Vi vandrar fortfarande vilsna runt i ett enda mörker. Ett enda stort tomrum som aldrig någonsin kommer att fyllas spränger hål i våra hjärtan. Jag kan fortfarande inte förstå att du är borta, Hela den tanken skrämmer mig något så fruktansvärt. Och den känslan kan äta upp mitt inre på en sekund.  Du är så grymt saknad av alla som kände dig. Och så oerhört älskad både som vän, som boxare och som individ. Du var och är unik. Du är oförglömlig. Och du är en legend.
 Lennie Fernström - vila i frid.

Jag kom till insikt igår när jag tittade på tv. En mor (vars son blev avrättad på nära håll), blev intervjuad. Det var något hos henne som jag kände igen, något som jag sett på väldigt nära håll. Hon påminde om någon jag träffat förut, det var en otäck bekant känsla. Det tog ett par sekunder, om inte minuter innan jag kunde sätta fingret på vad det var. Det som tilltalade mig var hennes ögon. Den tomma blicken. Det hopplösa. Hon stirrade rätt ut i det tomma intet. Som om hon någonstans inom sig hoppades på att hon befann sig mitt i en mardröm - som hon snart skulle väckas ur. Även om jag mötte hennes blick genom tv-rutan, så högg den mig i hjärtat. För den blicken har jag mött förr. Jag har suttit mittemot en mor som förlorat sin son, jag har sett hennes tomma blick, hennes hopplöshet och sorg - öga mot öga. Ögonen är själens spegel, den visar hur man mår - egentligen. Och går man genom en sådan otrolig förlust och tragedi då blir nog ögonen aldrig riktigt som förr igen.

Jag har aldrig känt mig så hjälplös som då.

Första gången man mister någon gör så jävla ont. Allt brister och omvärlden blir sakta men säkert en enda suddig massa. Den ena dagen beblandas med nästa och så fortsätter det. Efter ett tag börjar vardagen komma tillbaka sakta men säkert.

Andra gången, orkar man med allt en gång till? Det känns som ett knytnäveslag rakt över ansiktet, som en spark i magen. Man försöker andas, men någon stampar på en. Hoppet tänds, släcks och tänds någonstans. Kanske kan allt bli bra igen? Som det en gång var?

Tredje gången, då är det inte ens fråga om något hopp längre. Allt är bara ett jävla mörker. Tårarna har än så länge knappt infunnit sig. Kanske är det tack vare de tidigare gångerna? För vad har det hjälpt att gråta sig genom sömn, vaken tid och allt däremellan? Allt har gjort minst lika ont ändå. Till och med tårarna har sagt ifrån. Inte igen, inte nu.

Är det de här som menas med "tredje gången gillt"?

I så fall hade jag gärna fortsatt leva utan att veta vad det innebär.

Dags att försöka samla ihop sig, försöka lägga alla bitar på plats. Pusslet som i mitt fall kallas " jag & döden" faller ned på golvet om och om igen, när jag lyckats få hälften av bitarna på plats händer något. Time after time.

Jag har inte riktigt förstått allt än, precis som jag inte gjort innan heller de två gångerna de senaste 7 månaderna.
Det tar tid, precis som det tar tid att läka.


Men fan vad ont det gör.



Vem är du? Jag är döden.