living on the edge

Att vara en över- eller underviktig tonåring i dagens samhälle är ingen dans på rosor. Det strikta idealet gör att självförtroendet får ta mycket stryk samtidigt som det tisslas och tasslas både på bussar och fik. Den otäcka känslan av att ”inte passa in” är en del av vardagen samtidigt som en salig blandning av tankar kring träning, kost och hälsa cirkulerar i hjärnan. Personligen så är jag varken under eller överviktig, men däremot har jag ett annat problem. Som en 148 centimeter lång 18-åring är livet nämligen inte heller så enkelt alla gånger.

• Ursäkta, kan jag få komma förbi? Finns byxorna i den här färgen i någon mindre storlek? Vart ligger barnavdelningen?

Det är bara ett urval av de frågor som kommer upp gång på gång under mina shoppingturer. När jag ska handla nya jeans är kampen om den rätta storleken oändlig. Om byxorna passar bra i midjan så snubblar jag på de alldeles för långa byxbenen och om jag istället går till barnavdelningen är byxorna perfekta på längden men omöjliga att knäppa igen.

Min jeanssamling består av drygt 15 par jeans varav två av dem inte är antingen uppsydda eller insydda, dom har jag istället klippt hål i och gjort egna slitningar på. Förutom kampen med jeansen så råder samma sak med klänningar, kjolar, längre koftor och skor.

För javisst, jag har inte bara blivit tillägnad ett par ben som skulle kunna sitta på en åttaåring, jag har dessutom fått ett par pysslingfötter i storlek 35. Hur många affärer säljer snygga skor i en  rimlig prisklass förutom ”Din Sko”? Inte många, men det finns tyvärr även ett krux med ”Din Sko”; det kan nämligen helt omöjligt vara ”min” sko de pratar om, för jag skulle då aldrig kunna tänka mig att köpa ett par neonrosa skor med ponnyhästar på, och ja vi är inne på barnavdelningen igen.

Att kläder spelar en stor roll är ingen underdrift. Nya kläder som sitter perfekt får självkänslan att stiga och om någon skulle påstå annat så är det en ren och skär lögn. Givetvis kommer den ”riktiga” lyckan inifrån, det tvekar jag inte en sekund på, men den lyckan dör ut relativt snabbt när man står där i provrummet och ser ut som en påse nötter i en klänning som sträcker sig långt ner på vaderna istället för till mitten av låren.

Om någon skulle säga att alla en dag kommer att vara nöjda över hur de ser ut, så skulle jag skratta den personen rakt i ansiktet. För uppenbarligen skulle han/hon inte räknat med alla de invånare som inte når 170 centimeter ovanför markytan. En minoritet – javisst, men ska jag verkligen behöva ha på mig en vinterjacka med Barbie på istället för en stilren kappa när jag söker jobb om ett år?