kan ni inte bara säga hej inatt?
Om jag inte tänker på er varje dag (vilket jag egentligen gör..) så kommer de dagar som jag tänker på er flera gånger, hela tiden. Det är sådana dagar som jag verkligen slås ned och får benen kapade. Jag faller i någon slags mörk avgrund där det bara finns hopplöshet, tomhet och så fruktansvärt mycket ilska. Ilska för att ni inte kommer komma tillbaka, ilska för att ni lämnat oss andra och ilska för att ni inte förtjänade detta. Orättvisa i allra högsta grad.
Jag vet väl inte egentligen vad jag vill säga, men att skriva är min terapi. Jag får utlopp för det jag känner, sedan kan jag smått börja tänka på annat igen. Jag får ur mig alla känslor som tränger sig på.
Vi hörs snart igen.
<3
Kommentarer
Trackback
