olyckan kommer sällan ensam
Första gången man mister någon gör så jävla ont. Allt brister och omvärlden blir sakta men säkert en enda suddig massa. Den ena dagen beblandas med nästa och så fortsätter det. Efter ett tag börjar vardagen komma tillbaka sakta men säkert.
Andra gången, orkar man med allt en gång till? Det känns som ett knytnäveslag rakt över ansiktet, som en spark i magen. Man försöker andas, men någon stampar på en. Hoppet tänds, släcks och tänds någonstans. Kanske kan allt bli bra igen? Som det en gång var?
Tredje gången, då är det inte ens fråga om något hopp längre. Allt är bara ett jävla mörker. Tårarna har än så länge knappt infunnit sig. Kanske är det tack vare de tidigare gångerna? För vad har det hjälpt att gråta sig genom sömn, vaken tid och allt däremellan? Allt har gjort minst lika ont ändå. Till och med tårarna har sagt ifrån. Inte igen, inte nu.
Är det de här som menas med "tredje gången gillt"?
I så fall hade jag gärna fortsatt leva utan att veta vad det innebär.
