du kan aldrig dölja din sorg.
Jag kom till insikt igår när jag tittade på tv. En mor (vars son blev avrättad på nära håll), blev intervjuad. Det var något hos henne som jag kände igen, något som jag sett på väldigt nära håll. Hon påminde om någon jag träffat förut, det var en otäck bekant känsla. Det tog ett par sekunder, om inte minuter innan jag kunde sätta fingret på vad det var. Det som tilltalade mig var hennes ögon. Den tomma blicken. Det hopplösa. Hon stirrade rätt ut i det tomma intet. Som om hon någonstans inom sig hoppades på att hon befann sig mitt i en mardröm - som hon snart skulle väckas ur. Även om jag mötte hennes blick genom tv-rutan, så högg den mig i hjärtat. För den blicken har jag mött förr. Jag har suttit mittemot en mor som förlorat sin son, jag har sett hennes tomma blick, hennes hopplöshet och sorg - öga mot öga. Ögonen är själens spegel, den visar hur man mår - egentligen. Och går man genom en sådan otrolig förlust och tragedi då blir nog ögonen aldrig riktigt som förr igen.
Jag har aldrig känt mig så hjälplös som då.
