17 maj 2010.
Idag är det två månader sedan livet förändrades radikalt för så himla många. Jag har fortfarande inte förstått att du är borta och det händer att jag tror att allt bara är en mardröm. Ibland känns det som att tiden står helt stilla, att man är i en bubbla, medan livet utanför rullar på som om inget har hänt. Saknaden gör ont, men inte lika ont som tanken på att aldrig mer få träffa dig. Du är förevigt saknad.
Kommentarer
Trackback
